Björkhill

Lyssnar just nu på radio där de diskuterar sällskapsspel, detta påfund som tvingar in oss i gemenskap uppstyrt av en massa regler. Skönt att slippa umgås fritt utan förbehåll en stund, liksom.

Man genomförde en lyssnarundersökning ‘på stan’ vilket spel som var mest populärt och de vanligaste svaren var Monopol och TP. Men det var också någon person där som tog ansvar för hela sveriges ungdom när han svarade:

Aaa… nää… asså man spelar ju inte sånt som ungdom idag. Man vill ju inte verka efter.

Så illa är det väl ändå inte? Jag blev hursomhelst glad när E valde att spela sitt nya Den Försvunna Diamanten först av allt på julen, nya Wii-spel och Nintendo DS-spel till trots. Det blev också succé på resan till Kläppen och det är ett mycket bra exempel på spel som passar hela familjen. Inte för svårt för barnen och inte för tråkigt för vuxna.

Nyårsafton provade vi tärningsspelet Bluff som blev årets spel 2006 enligt förpackningen och det var överraskande nog ett riktigt kul spel. Det här med utnämningar och priser brukar ju annars borga för antingen tråkigt, pretto eller konstigt (jmf Oscars och Årets Bil).

Sånt som går fetbort på min lista är spel som enbart bygger på tur. Yatzy är ett praktexempel på detta. Den som har mest tur längst vinner. Fy. Nä – det skall vara lite prestation i form av intelligens, taktik eller liknande som skall ligga bakom en seger. En annan sällskapsverksamhet som jag dissar är kubb men det är ju en annan story.

Tacka vet jag Uno, Backgammon, Texas Hold’em eller annat valfritt kortspel, TP och hockeyspel.

Vi har varit till Kläppen en sväng och sett framsteg i skidbacken. Allt var trevligt och så men kylan tilltog så pass att det blev hemfärd en dag tidigare. Minus tjufem är för bistert för att ens tänka på att åka lagg.

När vi packade bilarna såg och hörde vi folk som trotsade kylan och släpade fram barn på sina skidor på de grusade vägarna, stannade och värmde fingrarna på dem för att fortsätta sin väg TILL backen. Måste ha varit danskar nickade vi åt varandra där vi stuvade Saab.

Vasaloppsvägen gjorde sitt allra bästa intryck på oss på hemvägen, i gnistrande vinterskrud och strålande solsken såg det nästan ut som om man skulle någon gång kunna ta sig fram skidledes på myrarna men det största tecknet att det är en fin väg var när vi först åkte genom “Branäs” och sedan “Brynås”. Kan inte vara en koinkidink.

Nu: en till pinne i brasan.

Medans H är i staterna och spelar in film händer det grejer på hemmaplan. Just som jag skriver sliter plattis i källaren!

Jag har bjudit på kaffe, så det är inte så synd om honom. Han får pröjs dessutom.

Men tänk att det börjar hela i hop, det här gamla huset. Trodde jag aldrig.

Uppoffring, uppfinning… upptäckning.

Äsch, det är inte lönt att försöka ordbajsa sig ur det här. Vi har en kris. E har ju alltid varit ett snällt barn, eller rättare sagt ett barn som gjort som vi velat. Åtminstone allra oftast. Och nu när det krusar sig lite på vattnet kring hans uppenbarelse får man (jag och hans mor) panik och tror att man misslyckats med allt.

Det har vi naturligtvis inte men med lite nyfunnen insikt i mig själv tror jag att vi måste ge honom lite längre koppel. Självkänsla går inte att ge, bara möjligheterna att själv skaffa sig. Fan, det där lät nästan bra.

Krisen består nog närmast i att kontrollen över den lilla individen inte längre är 100% och kommer aldrig att bli igen. Det är bara att andas in djupt och inse detta. Lätt att skriva, svårt att göra.

Hej!